Don't go chasing waterfalls

För några dagar sedan kom vi hem från Iguazu, sydamerikas motsvarighet till Niagarafallen, och jag har fortfarande inte riktigt hämtat mig. Uppfödd på sjön som jag är så har ju vatten alltid en stark effekt på mig, och en triljard liter vatten som faller utför en bergskam var inget undantag. Fantastiskt! Direkt när vi kom dit kände jag att jag och vattenfallen skulle behöva lite egentid, bara för att kunna förstå och ta in, och det var inte så svårt att ordna eftersom huvudfokus för folk på denna typ av platser alltid är att få till en så bra bild av sig själv som möjligt framför vattenfallen. Så den tiden andra spenderade med att ta nya profilbilder (och det är en hel del, det) spenderade jag hängandes ut över staketet, mållös stirrandes ner i vattenmassorna, förundrad över la pacha mama och över världens storhet. Flummigt härligt underbart.

Resten av resan var inte så mycket att hänga i granen, vilket jag var ganska inställd på. Jag menar, en helsikes massa lössläppta ungdomar och så vi, som kände oss som ett gäng trötta pensionärer. Resans otroliga sprithets var säkert något jag skulle uppskattat för sex-sju år sedan, men nu kändes 20 timmars fest (inklusive techno och strobljus) i bussen på väg upp lite.. overkill. När vi en timme efter att ha satt oss i bussen tillkännagav att vi hade huvudfokus på naturupplevelser och inte på billig vodka avbröt en mustaschprydd fransman sin FERNET-FERNET-FERNET-hejarramsa och tittade på oss med en blandning av avsmak och ömhet, innan han bestämde sig för att vi var utom allt hopp och att det inte var någon idé att lägga ner någon energi på oss. Men vi var helnöjda, och när alla andra släpade sig till vattenfallen med spritandedräkt och sömnbrist mådde vi som kungligheter, först upp och taggade till tänderna.

Nu har jag spenderat några dagar i BsAs, och det har varit helt enormt skönt. Ett jäkla tempo, senaste veckan har jag snittat 5 timmars sömn per natt och sex koppar kaffe om dagen, men livet är gött och jag njuter.