tisdag 10 september 2013

Send feedback


Alltså ÅHHH, hur mycket jag än klagar så älskar jag det här. Att plugga på spanska. Att sitta i biblioteket och våndas och svettas med argentinare som våndas och svettas precis lika mycket, att faktiskt FATTA trots att ögonen går i kors, att ibland faktiskt fatta mer än dom andra (sällsynt men ändå..), att fokusera på något gemensamt istället för att bara fokusera på varandra, att använda språket för att tillgodogöra sig kunskap istället för att lära sig språket som självändamål, att känna att jag tillhör och befinner mig i ett sammanhang, fy fan vilken kick det är!

Hur mycket jag än gillar att leva excentriskt BuenosAiresLiv, så är det alltid något speciellt med vardag. Jag älskar vardag. Att gå upp svintidigt och åka buss en timme till skolan innan staden vaknat. Att dricka mate med mina kursare på rasterna, och tvingas sitta ute i snålblåsten för att alla ska röka. Att stänga in sig i biblioteket med Starbuckskaffe och plöja psykopatologiböckerna, och vara svinlack över att de aldrig lyckas hinna med att prata om någon annan än Freud. Att hänga på Bikramyogastudion, tjöta med tanterna i omklädningsrummet och ha sin egen svettiga oas där inne i värmen. Att åka buss ut till hejkomochhjälp för att dansa tillsammans med ett crew på tio högljudda förortsbrudar med plattkepsar och DCpjucks. Att hänga utanför dansstudion, vara besviken på sin prestation, tjata ticking-teknik och sucka över hur snygg dansläraren är. Att inte orka handla och istället försöka rodda ihop en middag till 8 pers på fem kilo potatis, en purjolök och tre buljongtärningar. Att hata sig själv för att man ha glömt att göra lunchlåda igen. Att bli överlycklig över att någon har hittat en lite skitig men skön gratissoffa till vardagsrummet. Att klaga över att man egentligen vill se på film med dom andra, men att man verkligen måste plugga. Att det alltid slutar med att man ser den där filmen i alla fall. Att väggarna är så tunna att jag vaknar av Mauros alarm på morgonen, och att jag varje dag måste komma på nya argentinska svordomar när jag ska skrika åt honom att stänga av det. Kort sagt; att känna att man tillhör. 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar